Trycksvärta och handkräm

Hur kan man vara säker på att någon är trogen och samtidigt undra vad han döljer? Den senaste tiden har jag börjat undra... Med en sak efter en annan känns det lite som att... Som att det är på väg att ta slut. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag skulle aldrig kunna klara mig utan honom. Jag är ingenting utan honom. Min värld består enbart av honom. Mitt liv cirkulerar kring honom. Jag tänker på honom konstant. Vad jag än gör finns han i mina tankar. Hela. Jävla. Tiden. Och så har det vart i över 2 år.

Jag känner mig så... Otillräcklig. Så elak. Så ful, äcklig, otrevlig. Icke tilltalande. Icke åtråvärd. ÄCKLIG. Det är väl det framstående ordet här. Äcklig och ful.

Men säger jag något av det här till honom får jag en ledsen blick och frågan "varför litar du inte på mig?". Blir anklagad för att ifrågasätta, och anklaga honom för något. Och eftersom jag älskar honom mer än något annat i världen säger jag bara "förlåt, jag älskar dig", och så kramas vi och somnar. Och tills nästa dag tänker jag inte mer på det. Sen kommer det tillbaka.

Av ren nyfikenhet frågar jag ibland vad han pysslar med när han pillar med telefonen. Då lägger han genast ner den och säger "tittar på min telefon". Jag frågar, lite på skoj, "vad gör du då, skickar du sms?". Då blir han antingen förbannad och ryter till "varför måste du alltid ifrågasätta allt?" eller börjar "skojbråka" och brottas med mig så jag inte ska komma nära telefonen.

Och sen undrar han varför jag inte tror honom när han säger att han inte döljer något.

Pojkar.