Det finns ett ord som kan användas för att beskriva nästan alla mina - och jag har många - brister.

Lat.

Jag är smutsig. Jag är smutsig för att jag är lat. Jag är för lat för att duscha varje dag. För lat för att gå upp en timme tidigare för att tvätta håret, för att ens tvätta mig under armhålorna innan jag går till skolan eller vad jag nu ska göra. För att inte tala om när jag är ledig. Då hör det till ovanligheterna att jag ens klär på mig, borstar tänderna eller tvättar händerna efter toalettbesök. Deodorant är något jag använder vid speciella tillfällen, när jag ska på fest, kalas eller träffa någon ny människa som jag är rädd för.

Jag är ohälsosam. Jag är ohälsosam för att jag är lat. För lat för att träna. För lat för att äta ordentligt. För lat för att hålla mig undan från godis och skräpmat. Jag är tjock. Jättetjock. Och ful. Och äcklig. För att jag är för lat för att tänka på vad jag äter. För att röra mig. Jag älskar att promenera, men jag är för lat för att resa mig från soffan och gå ut. Jag gillar att baka och laga mat, men jag är för lat för att gå ut i köket och göra det.

Jag är stökig och smutsar ner vart jag än går. Jag är för lat för att städa, för att se till att saker och ting ligger där det ska ligga. Jag tittar på handfatet och tänker "usch, jag borde tvätta handfatet", men gör ingenting åt det. Lager på lager med tvålrester, hår, tandkräm och kalk byggs upp. Och så undrar jag varför det luktar illa. Diskmaskinen kan stå full i dagar utan att jag gör något åt det. Jag sätter inte på diskmaskinen, jag tömmer den inte när disken är ren.

Jag sitter på mitt stora, feta arsle, som bara växer och växer och växer, jag tittar på TV, Simpsons oftast, jag äter godis, choklad, kakor, bullar och glass, jag spelar Sims och äter en burk tonfisk till middag. Jag klagar över att jag är så deprimerad. Jag klagar över att jag är ful. Jag sätter mig vid datorn och skriver ett långt, tråkigt blogginlägg om hur lat och hemsk och förbannat värdelös jag är.

Istället för att göra något åt det.

Jag är så lat att jag inte orkar göra något åt min lathet, min värdelöshet, min fulhet, min tjockhet. Jag vet att förr eller senare kommer alla i min närhet (alla två?) att lämna mig, för att de tröttnar på min lathet. Min Pojke kommer lämna mig för att han måste offra sig, ta hand om mig, städa efter mig, laga mat åt mig, handla åt mig, jobba åt mig... Han kommer stressa sönder sig för min skull. Jobba ihjäl sig för att ta hand om mig, för att han är så underbar och vill det bästa för mig. Han älskar mig för mycket, och jag hatar mig själv för att jag låter honom förstöra för sig själv för att ge mig allt jag vill ha men inte behöver eller förtjänar.

Jag hatar mig själv så förbannat mycket. Och jag vet att jag inte har någon rätt överhuvudtaget att klaga, när jag har det tusen gånger bättre än så många andra. Men det förändrar inte det faktum att jag hatar mig själv, mer än jag hatar någon eller något annat i universum. Utom möjligtvis nazism, förtryck och Maud Olofsson.

Kommer jag någonsin orka ta upp det här med någon annan än mig själv och cyberrymden? Ytterst tveksamt.

Jag hatar våld.

Jag är väl känslig på det sättet.

Jag spelar gärna våldsamma spel som Mafia eller GTA. Men att se verkligt våld, vare sig i verkligheten eller på TV, det får mig att vilja kräkas, och ofta sitter bilderna kvar länge på näthinnan. Jag minns första gången jag upplevde den känslan, det var när jag såg en snutt ur American History X första gången. När Edward Norton tvingar ner en kille på marken, med munnen öppen över trottoarkanten, och stampar honom i huvudet med sina stålhätteskor. Där visas inte ens själva våldsakten, men jag minns att jag mådde jättedåligt över det i flera dagar efteråt.

Sen var det något program på TV, något i stil med Insider eller så. Någon hade infiltrerat en nazistgrupp som uppmanade folk att slå ner invandrare. Sedan hade de med dold kamera filmat ett sådant tillfälle, när en av nazisterna brutalt misshandlar en man, tills han ligger orörlig på marken. En särskild bild som fortfarande sitter kvar är den av en man som ligger livlös på marken medan en annan man fortsätter sparka honom i huvudet och magen. Jag mår fortfarande dåligt av att tänka på det.

Anledningen till att jag tar upp detta är att det på Nyhetsmorgon på TV4 nyss visades bilder av den här händelsen. En grupp svenska jägare blev stoppade av medborgargardet och nedslagna. Bilderna visar hur man slår männen med batonger, och hur en man blir sparkad i huvudet. Det gjorde mig illamående att se. Men här kommer det riktigt konstiga. Jag mår fruktansvärt dåligt av att se det, men jag ville ändå gärna se klippet från början, när det visades igen några minuter senare.

Jag förstår verkligen inte varför jag är så känslig när det gäller det här. Jag har som sagt inga problem med att spela våldsamma spel. Inte heller "Hollywood-våld" är jag särskilt känslig över. Men verkligt våld, eller fiktivt våld som ser verkligt ut. Det mår jag så fruktansvärt dåligt av att se. Jag förstår inte vad som slår slint i en människas huvud som gör att man utan att blinka kan slå en annan människa så brutalt.

Nä, usch. Inget mer våld idag. Pojken har åkt till skolan, så jag ska lägga mig i soffan och kika på QI innan jag somnar. Godnatt, kattungar!

Här sitter jag och funderar på om det är värt att gå och lägga sig. Vi ska iväg till veterinären vid 7 för att lämna av kissen som ska få sina kronjuveler avklippta. Stackarn. Det känns egentligen väldigt elakt att göra det, men man får väl lita på att veterinärerna vet bäst när dom säger att det är bra för katten. Egentligen är det väl inte konstigare än att steriliseras, och det har jag ju haft funderingar på att göra själv i framtiden. Det är väl bara det att man faktiskt inte bara knyter ihop några rör, utan faktiskt klipper av själva källan. Förvandlar katten från en "han" till en "det". Nåja. Alla fem katter vi haft innan har steriliserats eller kastrerats, och det har inte varit några problem.

Sen tycker jag ju att det är lite sorgset eftersom jag mer än gärna hade skaffat en honkatt i framtiden och fått mig några kattbebisar. Men å andra sidan hade jag tvingats behålla alla, eftersom jag är för blödig för att skiljas från dem.

Smådjursakuten har ett paketpris för kastrering, chip-märkning och vaccination som min mamma var snäll nog att bjuda oss på. 590 kr för alltihop, plus lite gratis produkter och rabattkuponger. Najs!

Om sisådär tjugo minuter kommer Pojken gå upp, så jag kan väl lika gärna sitta här och uggla tills dess. Lägger jag mig kommer jag somna, och somnar jag så kommer jag inte klara av att vakna. Igår sov jag två timmar när jag kom hem, gick upp och sa hej då till Pojken, däckade genast i soffan och sov i två timmar till, låg kvar i soffan och glodde på bland annat Simpsons, Derren Brown och QI och växlade mellan att halvsova och sova. Hela dagen. Tills Pojken kom hem igen vid sex. Var fortfarande trött som få resten av kvällen. Idag känns inte som att det kommer vara bättre.

Godmorgon, kattungar. Vi hörs kanske senare.

Hur kan man vara säker på att någon är trogen och samtidigt undra vad han döljer? Den senaste tiden har jag börjat undra... Med en sak efter en annan känns det lite som att... Som att det är på väg att ta slut. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag skulle aldrig kunna klara mig utan honom. Jag är ingenting utan honom. Min värld består enbart av honom. Mitt liv cirkulerar kring honom. Jag tänker på honom konstant. Vad jag än gör finns han i mina tankar. Hela. Jävla. Tiden. Och så har det vart i över 2 år.

Jag känner mig så... Otillräcklig. Så elak. Så ful, äcklig, otrevlig. Icke tilltalande. Icke åtråvärd. ÄCKLIG. Det är väl det framstående ordet här. Äcklig och ful.

Men säger jag något av det här till honom får jag en ledsen blick och frågan "varför litar du inte på mig?". Blir anklagad för att ifrågasätta, och anklaga honom för något. Och eftersom jag älskar honom mer än något annat i världen säger jag bara "förlåt, jag älskar dig", och så kramas vi och somnar. Och tills nästa dag tänker jag inte mer på det. Sen kommer det tillbaka.

Av ren nyfikenhet frågar jag ibland vad han pysslar med när han pillar med telefonen. Då lägger han genast ner den och säger "tittar på min telefon". Jag frågar, lite på skoj, "vad gör du då, skickar du sms?". Då blir han antingen förbannad och ryter till "varför måste du alltid ifrågasätta allt?" eller börjar "skojbråka" och brottas med mig så jag inte ska komma nära telefonen.

Och sen undrar han varför jag inte tror honom när han säger att han inte döljer något.

Pojkar.

Har fixat en ny design. Är nöjd för stunden iallafall. Jag har i mina yngre dagar lyckats rätt okej med både Photoshop och HTML, men CSS är jag inget bra på, och jag har dessutom glömt det mesta som jag har kunnat. Skulle gärna se en enklare redigerare på blogg.se. Det finns säkert många som mig som har lite svårt för det här, och det hade vart kul om man snabbt och enkelt kunde ändra färg på text, bakgrund, länkar och så vidare. Lite sparsamt med redigeringsalternativ här på sajten.

Till något helt annat. Har känt mig fantastiskt ensam hela dagen. Sov flera timmar förut, och har haft sjukt tråkigt sedan dess. Börjar sjunka ner i min gamla isolering och ensamhet. "Ingen tycker om mig, buhuhu." Samtidigt känner jag bara att jag vill låsa in mig och aldrig mer komma ut. För att ingen tycker om mig. Såklart.

Men nu kommer Pojken snart hem, då ska jag sitta fast på honom som ett frimärke resten av kvällen. Finns det något bättre än att kramas? Inatt ska jag jobba igen. Ser konstigt nog fram emot det. Det må vara jobbigt att gå upp kvart över ett på natten, och segt att pulsa genom snön, men det är ändå rätt skönt att få vara ute och höra tystnaden innan världen har vaknat. Man är liksom en del av världen utan att behöva interagera med den.

Jag hatar min sociala fobi, men jag är livrädd för att försöka bli av med den.

Förkylningen som attackerade mig på julafton vill fortfarande inte ge med sig riktigt.



Bland annat nyser jag upp slem. Se bara. Slem.

Kyla, förkylning och det faktum att jag jobbar utomhus och när det är som kallast har också gjort att jag fått väldigt torr hud, läpparna är särskilt utsatta.



Det är därför jag ser ut såhär idag. Har smetat Idominsalva runt munnen, eftersom det gör förbannat ont. Har en tendens att pilla och tugga på torra spruckna läppar, så min underläpp blöder och går sönder mer och mer. Har också lyckats pilla bort hud UNDER läppen, vilket också gör satans ont. Om någon därute har tips på hur man kan hjälpa det att läka fortare tar jag tacksamt emot detta.

Och ja, jag är väldigt finnig. Acne suger. Hittade en finne i ögonvrån idag, wtf liksom. Ska ta mig en dusch, hårbotten gör ont av för mycket uppsatt hår, och mina ben är håriga som få.

Pojken väckte mig med en underbar kram i morse, sedan gick jag ner på honom. Det känns bra att veta att det finns någon som älskar en hur äcklig och smutsig man än är. BJ hjälper väl säkerligen också.

see more Hacked IRL - Truth in Sarcasm

Då har vi fått visning i alla fall.

Inte i områden vi helst vill, men vi har inte råd att vara kräsna. Hur mycket det än suger att behöva flytta, särskilt när jag nyligen fått jobbet på VTD, kommer det nog ändå kännas ganska skönt att få ett "eget" hem. Det här har aldrig varit permanent, eftersom jag alltid vetat att vi måste flytta förr eller senare. Hade bara vart skönt att få göra det i sin egen takt, att kunna vänta på "rätt" lägenhet, liksom. Nåväl. Det är väl sånt här som händer.

Idag har jag bakat underbara brownies. Så fantastiskt goda. Tänkte slänga upp receptet här, ifall någon är intresserad. Oerhört enkelt, men fantastiskt gott.

Underbara brownies!

125 g smör
125 g choklad
2½ dl socker
2 ägg
2½ dl mjöl
½ tsk bakpulver

Sätt ugnen på 175 grader.
Smält smör och choklad i en kastrull på låg värme. Det är viktigt att det inte är för varmt, det är lätt att bränna vid.
Vispa ägg och socker pösigt.
Blanda i chokladsmeten.
Blanda ihop mjölet med bakpulvret, och blanda ihop allting.
Häll smeten i en ugnsform och grädda i ugnen ca 20 minuter.

Tänk på detta när ni bakar - inte bara brownies, men alltid: Alla ugnar är olika, så lita inte blint på den utsatta tiden. Jag brukar prova med en sticka när det är 5-10 minuter kvar av tiden. Stickan ska vara torr när man tar ut den. Om smeten fastnar är det bara att ställa in den i ugnen igen. När man bakar med bakpulver är det också viktigt att tänka på att bakpulvret börjar verka när det blandas med vätska, därför måste man vara snabb med att ställa in kakan i ugnen. Låter man den stå för länge förlorar bakpulvret sin kraft.

Man kan också blanda i chokladbitar eller hackade nötter i smeten om man vill. Jag hällde in lite hackad vit choklad, och det blev alldeles ljuvligt. Gusågott!

Sen har hårddisken i vår NAS-server gett upp också. All musik, alla dokument, alla filmer som låg sparade där på - POFF. Borta. Sorgen är stor här hemma. Hoppet ligger nu på Pojken och hans mirakelfingrar. Kanskekanskekanske...

Ja visst ja. Jag hade ju en blogg.

Slemmet är kvar. Något mindre nu än det har varit resten av veckan, men det sitter kvar. Hoppas innerligt att det är bättre imorgon, då det blir middag och champagne med pojk och världens bästa Thesa. Ska laga porterstek för första gången i mitt liv, omnomnom.

Nu bär det iväg till IKEA för att köpa champagneglas och serveringsfat. Hade velat ha glasen jag sett på Indiska, men de är nog för dyra, tyvärr. =(

På tal om IKEA och saker man vill ha. Matplatsgruppen Fusion har jag haft ett öga på länge. Så fort priset går ner lite, alternativt att jag vinner en massa pengar är den min. MIN. MIN.

Och pojken står påklädd i dörren och väntar, så det är väl dags att springa. BBFN, kattungar!

Efter att flera gånger försökt hålla i en blogg kommer nu ett halv-seriöst försök att faktiskt återkommande skriva om mitt liv och annat onödigt. Vi får se hur det går, men jag hoppas på att iallafall skriva någonting varje dag.

En introduktion då kanske?

Jag är Emma. 22 år gammal. Jobbar som tidningsbud. Därav titeln på bloggen. Trycksvärta och handkräm. Varje morgon kommer jag hem vid 5 med fingrar svarta utav trycksvärta. Tidningspapper suger gärna upp all fukt i huden, därför behöver man använda mycket handkräm, något jag försummat tills nu. Idag var jag i stan med mor min för att kika på alla mellandagsreor, och köpte mig en SOS-handkräm, för MYCKET torra och nariga händer. Faktum är att jag med mina spruckna händer fastnar i kläder och andra tyger. Men efter en gång med Niveas SOS handkräm känns de faktiskt bättre. Hör ni det, Nivea? Jag rekommenderar mina läsare med torra händer att köpa NIVEA SOS HANDKRÄM. Ge mig gratis saker?

Annars köpte jag mig en "Bombshell" BH från Lindex (ännu mer smygreklam). Man får stora tuttar och en asschysst urrigning. Tyvärr är jag egentligen lite för tjock för att använda den, eftersom den bara finns upp till 80B, men det funkar ändå. Jag gillar den skarpt.
Sen blev det en kofta från Indiska och pappersnäsdukar.

Jag undrar hur mycket slem det egentligen kan finnas i en människa. Jag har snor överallt, och både hostar och nyser upp slembollar. Låt mig säga att det inte är skönt att vara ute i 3 timmar i 15 minusgrader mitt i natten och dela ut tidningar. Tårarna var inte långt borta, så fruktansvärt ont gjorde det i halsen. Tänk på det, mina små kattungar (va?). Undvik att springa i trappuppgångar när ni har världens förkylning och en eventuell halsfluss. Man mår inte gott.

Nu sitter jag här och glor på American Dad och väntar på att min bättre halva ska komma hem så vi kan köpa mjölk. Svensson-liv, ohyeah. Så godnatt, kattungar. Vi hörs imorgon igen, då jag ska fortsätta beskriva mitt slem. Sleeeeeem.