Trycksvärta och handkräm

Det finns ett ord som kan användas för att beskriva nästan alla mina - och jag har många - brister.

Lat.

Jag är smutsig. Jag är smutsig för att jag är lat. Jag är för lat för att duscha varje dag. För lat för att gå upp en timme tidigare för att tvätta håret, för att ens tvätta mig under armhålorna innan jag går till skolan eller vad jag nu ska göra. För att inte tala om när jag är ledig. Då hör det till ovanligheterna att jag ens klär på mig, borstar tänderna eller tvättar händerna efter toalettbesök. Deodorant är något jag använder vid speciella tillfällen, när jag ska på fest, kalas eller träffa någon ny människa som jag är rädd för.

Jag är ohälsosam. Jag är ohälsosam för att jag är lat. För lat för att träna. För lat för att äta ordentligt. För lat för att hålla mig undan från godis och skräpmat. Jag är tjock. Jättetjock. Och ful. Och äcklig. För att jag är för lat för att tänka på vad jag äter. För att röra mig. Jag älskar att promenera, men jag är för lat för att resa mig från soffan och gå ut. Jag gillar att baka och laga mat, men jag är för lat för att gå ut i köket och göra det.

Jag är stökig och smutsar ner vart jag än går. Jag är för lat för att städa, för att se till att saker och ting ligger där det ska ligga. Jag tittar på handfatet och tänker "usch, jag borde tvätta handfatet", men gör ingenting åt det. Lager på lager med tvålrester, hår, tandkräm och kalk byggs upp. Och så undrar jag varför det luktar illa. Diskmaskinen kan stå full i dagar utan att jag gör något åt det. Jag sätter inte på diskmaskinen, jag tömmer den inte när disken är ren.

Jag sitter på mitt stora, feta arsle, som bara växer och växer och växer, jag tittar på TV, Simpsons oftast, jag äter godis, choklad, kakor, bullar och glass, jag spelar Sims och äter en burk tonfisk till middag. Jag klagar över att jag är så deprimerad. Jag klagar över att jag är ful. Jag sätter mig vid datorn och skriver ett långt, tråkigt blogginlägg om hur lat och hemsk och förbannat värdelös jag är.

Istället för att göra något åt det.

Jag är så lat att jag inte orkar göra något åt min lathet, min värdelöshet, min fulhet, min tjockhet. Jag vet att förr eller senare kommer alla i min närhet (alla två?) att lämna mig, för att de tröttnar på min lathet. Min Pojke kommer lämna mig för att han måste offra sig, ta hand om mig, städa efter mig, laga mat åt mig, handla åt mig, jobba åt mig... Han kommer stressa sönder sig för min skull. Jobba ihjäl sig för att ta hand om mig, för att han är så underbar och vill det bästa för mig. Han älskar mig för mycket, och jag hatar mig själv för att jag låter honom förstöra för sig själv för att ge mig allt jag vill ha men inte behöver eller förtjänar.

Jag hatar mig själv så förbannat mycket. Och jag vet att jag inte har någon rätt överhuvudtaget att klaga, när jag har det tusen gånger bättre än så många andra. Men det förändrar inte det faktum att jag hatar mig själv, mer än jag hatar någon eller något annat i universum. Utom möjligtvis nazism, förtryck och Maud Olofsson.

Kommer jag någonsin orka ta upp det här med någon annan än mig själv och cyberrymden? Ytterst tveksamt.

Hur kan man vara säker på att någon är trogen och samtidigt undra vad han döljer? Den senaste tiden har jag börjat undra... Med en sak efter en annan känns det lite som att... Som att det är på väg att ta slut. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag skulle aldrig kunna klara mig utan honom. Jag är ingenting utan honom. Min värld består enbart av honom. Mitt liv cirkulerar kring honom. Jag tänker på honom konstant. Vad jag än gör finns han i mina tankar. Hela. Jävla. Tiden. Och så har det vart i över 2 år.

Jag känner mig så... Otillräcklig. Så elak. Så ful, äcklig, otrevlig. Icke tilltalande. Icke åtråvärd. ÄCKLIG. Det är väl det framstående ordet här. Äcklig och ful.

Men säger jag något av det här till honom får jag en ledsen blick och frågan "varför litar du inte på mig?". Blir anklagad för att ifrågasätta, och anklaga honom för något. Och eftersom jag älskar honom mer än något annat i världen säger jag bara "förlåt, jag älskar dig", och så kramas vi och somnar. Och tills nästa dag tänker jag inte mer på det. Sen kommer det tillbaka.

Av ren nyfikenhet frågar jag ibland vad han pysslar med när han pillar med telefonen. Då lägger han genast ner den och säger "tittar på min telefon". Jag frågar, lite på skoj, "vad gör du då, skickar du sms?". Då blir han antingen förbannad och ryter till "varför måste du alltid ifrågasätta allt?" eller börjar "skojbråka" och brottas med mig så jag inte ska komma nära telefonen.

Och sen undrar han varför jag inte tror honom när han säger att han inte döljer något.

Pojkar.

Har fixat en ny design. Är nöjd för stunden iallafall. Jag har i mina yngre dagar lyckats rätt okej med både Photoshop och HTML, men CSS är jag inget bra på, och jag har dessutom glömt det mesta som jag har kunnat. Skulle gärna se en enklare redigerare på blogg.se. Det finns säkert många som mig som har lite svårt för det här, och det hade vart kul om man snabbt och enkelt kunde ändra färg på text, bakgrund, länkar och så vidare. Lite sparsamt med redigeringsalternativ här på sajten.

Till något helt annat. Har känt mig fantastiskt ensam hela dagen. Sov flera timmar förut, och har haft sjukt tråkigt sedan dess. Börjar sjunka ner i min gamla isolering och ensamhet. "Ingen tycker om mig, buhuhu." Samtidigt känner jag bara att jag vill låsa in mig och aldrig mer komma ut. För att ingen tycker om mig. Såklart.

Men nu kommer Pojken snart hem, då ska jag sitta fast på honom som ett frimärke resten av kvällen. Finns det något bättre än att kramas? Inatt ska jag jobba igen. Ser konstigt nog fram emot det. Det må vara jobbigt att gå upp kvart över ett på natten, och segt att pulsa genom snön, men det är ändå rätt skönt att få vara ute och höra tystnaden innan världen har vaknat. Man är liksom en del av världen utan att behöva interagera med den.

Jag hatar min sociala fobi, men jag är livrädd för att försöka bli av med den.

Förkylningen som attackerade mig på julafton vill fortfarande inte ge med sig riktigt.



Bland annat nyser jag upp slem. Se bara. Slem.

Kyla, förkylning och det faktum att jag jobbar utomhus och när det är som kallast har också gjort att jag fått väldigt torr hud, läpparna är särskilt utsatta.



Det är därför jag ser ut såhär idag. Har smetat Idominsalva runt munnen, eftersom det gör förbannat ont. Har en tendens att pilla och tugga på torra spruckna läppar, så min underläpp blöder och går sönder mer och mer. Har också lyckats pilla bort hud UNDER läppen, vilket också gör satans ont. Om någon därute har tips på hur man kan hjälpa det att läka fortare tar jag tacksamt emot detta.

Och ja, jag är väldigt finnig. Acne suger. Hittade en finne i ögonvrån idag, wtf liksom. Ska ta mig en dusch, hårbotten gör ont av för mycket uppsatt hår, och mina ben är håriga som få.

Pojken väckte mig med en underbar kram i morse, sedan gick jag ner på honom. Det känns bra att veta att det finns någon som älskar en hur äcklig och smutsig man än är. BJ hjälper väl säkerligen också.