Trycksvärta och handkräm

Det finns ett ord som kan användas för att beskriva nästan alla mina - och jag har många - brister.

Lat.

Jag är smutsig. Jag är smutsig för att jag är lat. Jag är för lat för att duscha varje dag. För lat för att gå upp en timme tidigare för att tvätta håret, för att ens tvätta mig under armhålorna innan jag går till skolan eller vad jag nu ska göra. För att inte tala om när jag är ledig. Då hör det till ovanligheterna att jag ens klär på mig, borstar tänderna eller tvättar händerna efter toalettbesök. Deodorant är något jag använder vid speciella tillfällen, när jag ska på fest, kalas eller träffa någon ny människa som jag är rädd för.

Jag är ohälsosam. Jag är ohälsosam för att jag är lat. För lat för att träna. För lat för att äta ordentligt. För lat för att hålla mig undan från godis och skräpmat. Jag är tjock. Jättetjock. Och ful. Och äcklig. För att jag är för lat för att tänka på vad jag äter. För att röra mig. Jag älskar att promenera, men jag är för lat för att resa mig från soffan och gå ut. Jag gillar att baka och laga mat, men jag är för lat för att gå ut i köket och göra det.

Jag är stökig och smutsar ner vart jag än går. Jag är för lat för att städa, för att se till att saker och ting ligger där det ska ligga. Jag tittar på handfatet och tänker "usch, jag borde tvätta handfatet", men gör ingenting åt det. Lager på lager med tvålrester, hår, tandkräm och kalk byggs upp. Och så undrar jag varför det luktar illa. Diskmaskinen kan stå full i dagar utan att jag gör något åt det. Jag sätter inte på diskmaskinen, jag tömmer den inte när disken är ren.

Jag sitter på mitt stora, feta arsle, som bara växer och växer och växer, jag tittar på TV, Simpsons oftast, jag äter godis, choklad, kakor, bullar och glass, jag spelar Sims och äter en burk tonfisk till middag. Jag klagar över att jag är så deprimerad. Jag klagar över att jag är ful. Jag sätter mig vid datorn och skriver ett långt, tråkigt blogginlägg om hur lat och hemsk och förbannat värdelös jag är.

Istället för att göra något åt det.

Jag är så lat att jag inte orkar göra något åt min lathet, min värdelöshet, min fulhet, min tjockhet. Jag vet att förr eller senare kommer alla i min närhet (alla två?) att lämna mig, för att de tröttnar på min lathet. Min Pojke kommer lämna mig för att han måste offra sig, ta hand om mig, städa efter mig, laga mat åt mig, handla åt mig, jobba åt mig... Han kommer stressa sönder sig för min skull. Jobba ihjäl sig för att ta hand om mig, för att han är så underbar och vill det bästa för mig. Han älskar mig för mycket, och jag hatar mig själv för att jag låter honom förstöra för sig själv för att ge mig allt jag vill ha men inte behöver eller förtjänar.

Jag hatar mig själv så förbannat mycket. Och jag vet att jag inte har någon rätt överhuvudtaget att klaga, när jag har det tusen gånger bättre än så många andra. Men det förändrar inte det faktum att jag hatar mig själv, mer än jag hatar någon eller något annat i universum. Utom möjligtvis nazism, förtryck och Maud Olofsson.

Kommer jag någonsin orka ta upp det här med någon annan än mig själv och cyberrymden? Ytterst tveksamt.